Jane Doe

Det går dåligt att uppdatera känner jag.:P

Mycket kommer väl ifrån att jag har haft ungefär fjorton miljoner saker att göra under våren och sommaren... Spelningar har avlöst varandra och sen har det funnits uppsatser, inlämningsuppgiter och så vidare.. Det har inte funnits plats och tid att tänka på annat än att göra skolgrejer.

Dessutom har jag haft en flytt att tänka på, en flytt som har ändrat mitt liv och kostat mig buttloads of money. Två månadshyror bara försvann för att jag tappade den som bodde hemma hos mig. Jag blev sambo istället, har inte ångrat det beslutet en endaste sekund sen det togs. Han är fantastisk. Det är den här människan jag vill vara med, vill skapa mitt liv och en familj med.

Ett nytt försök igen att uppdatera på någon slags oftare-basis.;)

Jag har börjat sjunga igen, något jag saknat abnormt mycket.
Jag har hittat kärleken igen, någon som gör mig lyckligare för varje dag och som ser mig som den jag är, innerst inne, och fortfarane tycker om mig.
Jag har fått en tilltro till framtiden jag inte hade för ett år sedan, knappt för ett halvår sedan.

Det är den där tidpunkten man säger att man är nöjd som singel, att det är så man vill vara, som den kommer framsmygandes, kärleken.
Då man tror att man är tillfreds med tillvaron. Antagligen är det därför den faktiskt kommer fram, för man strålar på ett sätt man annars inte gör.

Jag har dejtat, jag har sett de desperata försöken, när någon också säger: "Jag vill verkligen hitta någon nu, jag är less på att vara ensam och har aldrig blivit kysst." Desperationen lyser igenom.

Jag ska försöka blogga oftare, bara små tankar, bara för att få ut det ur systemet.

Nästa januari ska jag vara färdig med min utbildning, det skrämmer mig. Jag ska bli vuxen och ta steget ut i världen. För två månader sedan trodde jag att jag skulle ta det steget själv och hamna var jobben tog mig.
Nu vill jag bara stanna kvar där jag pluggar, för där har jag honom, och bara jag får vara där han är, så ska jag nog överleva jag också.

Det är bara ett par månader sen, men det känns som en hel livstid, jag blev singel.
Något jag inte har ångrat en sekund, vilket jag, enligt alla känslors lagar, borde ha gjort. I alla fall för någon dag. De få gånger jag ändå känt att jag saknat honom har det gått över otroligt fort när jag kommit ihåg saker han gjorde mot mig som fick mig att bli ledsen.

Dessutom, finns det ingen som är upprörd över att det är slut. Alla jag pratat med har varit överlyckliga för min skull att jag vågade ta steget.

Det är ett annat jag som har vaknat, mer självförtroende än någonsin innan - en styrka som inte tänker slockna.

I 20 månader var vi tillsammans.
Efter lite drygt 4 flyttade vi ihop och... efter 14 isär för att han fick jobb på annan ort.
Det här har varit på gång länge men jag har aldrig vågat ta tag i det... på riktigt.

I helgen gjorde jag det, och nu är jag singel.. Och jag är stolt över mig!

Under högstadiet skrev jag musik. Det var inte världens bästa musik men för stunden fick den mig att må bättre. År som mobbad och aldrig någonsin någons kärleksobjekt tog ut sin rätt, jag mådde dåligt hela tiden och skrivandet hjälpte mig i helandets process.

På ett sätt känns det som om jag har fastnat i det tänket. Att det är ledsen jag ska vara och känna att jag inte duger. Det har varit något konstant återkommande i mitt liv. Jag har aldrig varit bra nog. Och det är ju verkligen så i det här fallet. Jag får skit för en otroligt massa saker.

På ett annat sätt undrar jag om det är jag som tvingar kvar mig i känslorna i hopp om att återfå skrivandet. Att hitta kreativiteten igen.

Det finns många människor i mitt liv som älskar att tala om för mig hur jag borde göra saker på. Det är inte bara sambon, utan även andra. Många gånger blir jag så abnormt trött på att folk tror att man är intresserade att höra deras syn på saken jämt. Och dessutom att man absolut måste göra på deras sätt för att det ska bli bra.

Hysteriskt irriterande.

Det sista jag behöver nu mitt i all plugg- och tentastress är någon som blir arg på mig för att jag inte har all tid i världen för honom.

Allt känns bättre. Vi har pratat om problemen vi har och jag tror att jag verkligen nådde honom iaf så att han förstår varför jag mår som jag mår.
Vi försöker se ljust på tillvaron, och jag tror också att han nog vet att jag inte står ut med vad som helst.

Oh Laura – Release Me
I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Den här speglar nog bättre hur jag mår än den förra.

Såhär känner jag mig nu. Jag och Johan Glans har samma typ av inställning till problem.

I natt fick jag höra av en kompis att han är kär i mig - problem nummer 1. Hur ska det lösas?

Och med min sambo försöker jag på något pedagogiskt sätt göra slut, att jag jag inte vill ha distansförhållande, att han inte respekterar mig and so on men det slutar också alltid med att jag frågar hur han vill göra. Han svarar alltid att han vill vara med mig så det blir alltid så att jag stannar kvar, för jag vill inte göra honom ledsen. - problem nummer 2.

Jag gör nog som Johan Glans och går och lägger mig. Blindtarmen kan jag inte skylla på för någon sådan har jag inte kvar.

Jag blev så glad när jag mindes en av mina favoritsånger från när jag var liten. Kanske inte så passande just nu men.

Chris De Burgh – Sealed With A Kiss
Though we gotta say goodbye
For the summer
Darling, I promise you this
I'll send you all my love
Every day in a letter
Sealed with a kiss 

Guess  it's gonna be a cold, lonely summer
But I'll fill the emptiness
I'll send you all my dreams
Every day in a letter
Sealed with a kiss 

I'll see you in the sunlight
I'll hear your voice everywhere
I'll run to tenderly hold you
But, Darlin' you won't be there 

I don't wanna say goodbye
For the summer
Knowing the love we'll miss
Oh, Let us make a pledge
To meet in September
And seal it with a kiss 

Sealed with a kiss
Sealed with a kiss
Sealed with a kiss

Jag vill inte ha ett distansförhållande. Jag har försökt, och det är inte min grej. Det var dessutom därför jag bröt upp från min förra stad och flyttade ihop med människan, för att slippa det där med distans.

Igår diskuterade vi framtiden. Frantiden är skrämmande. Jag vill, som sagt, inte ha distansförhållande, och det verkar vara så det blir i ett par år om vi fortsätter såhär. Dessutom vill vi inte bo på samma plats i Sverige senare heller. Det verkar ju lite lagom dödsdömt.

Idag spenderade han hemresan med att inte prata med mig och han bytte till och med plats på pendeln...
Och jag har ingen aning om vad jag har gjort.

Jag sitter här i en källare, bara för att det är där jag huserar just nu. Den verkar spegla mitt humör ganska bra.

"Kall som is. Din blick är kall som is. Och jag kan inte värma den"

Ju fler vänner jag pratar med, desto mer insyn får jag i det jag lever i. Det brukar gå bra så länge jag är tyst och det är städat. Övrig tid "mår han dåligt".
Från att någon gång i månaden skrika att det inte funkar kommer det mer och mer frekvent och kan numer vara någon gång om dagen. Var leder det oss om någon månad/något år?

Igår pratade jag med honom om att vi kanske bara var menade att vara vänner men att om han ville att det här skulle fungera var det dags att lägga in 8ans växel även om han bara har 5 förutom backen. För just backa, det får han då inte.

Eftersom jag är tillsammans med kungen av osäkerhet har jag mentalt förberett mig på, i ungefär ett halvår, att han ska göra slut. Det tror jag är det allra jobbigaste, att han ändrar sig fram och tillbaka, ibland flera gånger om dagen.

Då känns det som om jag kastar bort mina bästa år på honom.

Och så finns det de här tillfällena då han är så söt och omtänksam, som då han gjorde en hel helg för mig med bara saker jag tycker om, eller då han åkte med mig till en fotostudio för att vi skulle få fina kort på varandra. Plus att jag känner mig trygg och hemma när jag somnar i hans famn.

Frågan är om ljusglimtarna räcker..

Jag har ställt mig i kö på lägenheter sen i januari för att kunna ta ett eget beslut om jag får någon, men det går trögt. Jag har provat att bo med ett ex, och det är ingen dans på rosor, så det har jag ingen lust att göra igen. Men å andra sidan är han så sällan hemma längre då han jobbar ca 20 mil hemifrån och bara kommer tillbaka på helgerna, så vi skulle inte behöva se varandra så ofta..

Dilemman. Vi är två som skulle behöva bestämma oss.

Han är bra på att ändra sig fram och tillbaka min sambo. Igår var en sån dag där han ställde sig och skrek: Du har väl ködagar va? Då säger jag upp den här på måndag!

Allt för att ett par minuter senare komma till mig med en ansökan om överflyttning av lägenhetskontrakt och tala om hur mycket han vill ha kvar mig. Lite mörkrädd blir jag allt. Och lite mer anti honom.

Dålig bloggare är jag.
Men många gånger är det så att jag inte orkar tänka på min situation, det skulle kännas som om den är alldeles för hopplös då.
Han är fantastisk, oftast. För ett par helger sen gjorde han en resa bara för mig där vi gjorde sådant som jag tycker om men de där ljusglimtarna är små och kommer alldeles för sällan.
Oftast är det bara gnällningar på mig, allt jag gör är fel. Om jag gör något, så skulle jag egentligen ha gjort något annat. Det är aldrig bra nog känns det som.
Jag har upp- och nerperioder. Vissa dagar vill jag inte alls och vissa dagar är allting som vanligt.

Livet är fullt av motsättningar, det är vad man gör med det som är det viktiga.
Kan jag hitta någon annan som älskar mig på ett bättre sätt?

I och med att det idag har börjat ett nytt år har jag mycket att tänka på. Jag har en hel del att ta ställning till.
Frågan är egentligen hur stor del av ett förhållande, av tiden, som man ska känna sig lycklig. Jag förstår självklart att det inte är tal om att vara konstant lycklig, för det tror jag inte att någon kan men när är det tid att ge upp?

För ett par dagar sedan gjorde jag en markering mot min sambo när han återigen tog ut alla sina frustrationer genom att vara sur på mig. Jag valde att ställa mig i kö på en egen lägenhet. Om det skulle visa sig att jag får den så får jag välja. Jag vill inte göra slut med honom. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Så jag hoppas på att det var en varning som tog skruv, att han inser att jag menar allvar när jag säger att han inte kan behandla mig hur som helst.

Hoppas ert nyår varit underbart.

Ett tag funderade jag på att göra den där 30-dagars-listan som går runt på olika bloggar. Men jag kom fram till att jag ju inte kan göra den på ett bra sätt eftersom jag är anonym. Lite synd faktiskt.

Är det någon annan som gör den så jag har lite roligt att läsa i alla fall?

Vet ni inte vilken jag menar så kan ni se den hos bloggkommentatorerna.:)

I övrigt går livet sakta framåt. Min sambo börjar vänja sig mer och mer vid tanken på att vara just en sambo så det blir mindre och mindre missförstånd och kaos här hemma. Skönt tycker jag, men det gör ju också att själva tankegången om den här bloggen har försvunnit lite. Det var väl därför jag tyckte att listan skulle vara så bra. Får väl se, jag kanske kan tänka mig att skriva om den så den blir en helt anonym lista för oss som inte vill att alla ska veta vilka vi är.

Det blir tomt och tyst här.
Jag känner så mycket, men det är svårt att sätta ord på tankarna och känslorna.
Huvudet vill åt ena hållet och kroppen åt ett annat.
Men allt ordnar sig till det bättre verkar det som.

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
och genomskinligt grå
blir jag, utan dina andetag.