Det går bra nu
Jag har börjat sjunga igen, något jag saknat abnormt mycket.
Jag har hittat kärleken igen, någon som gör mig lyckligare för varje dag och som ser mig som den jag är, innerst inne, och fortfarane tycker om mig.
Jag har fått en tilltro till framtiden jag inte hade för ett år sedan, knappt för ett halvår sedan.
Det är den där tidpunkten man säger att man är nöjd som singel, att det är så man vill vara, som den kommer framsmygandes, kärleken.
Då man tror att man är tillfreds med tillvaron. Antagligen är det därför den faktiskt kommer fram, för man strålar på ett sätt man annars inte gör.
Jag har dejtat, jag har sett de desperata försöken, när någon också säger: "Jag vill verkligen hitta någon nu, jag är less på att vara ensam och har aldrig blivit kysst." Desperationen lyser igenom.
Jag ska försöka blogga oftare, bara små tankar, bara för att få ut det ur systemet.
Nästa januari ska jag vara färdig med min utbildning, det skrämmer mig. Jag ska bli vuxen och ta steget ut i världen. För två månader sedan trodde jag att jag skulle ta det steget själv och hamna var jobben tog mig.
Nu vill jag bara stanna kvar där jag pluggar, för där har jag honom, och bara jag får vara där han är, så ska jag nog överleva jag också.
Jag har hittat kärleken igen, någon som gör mig lyckligare för varje dag och som ser mig som den jag är, innerst inne, och fortfarane tycker om mig.
Jag har fått en tilltro till framtiden jag inte hade för ett år sedan, knappt för ett halvår sedan.
Det är den där tidpunkten man säger att man är nöjd som singel, att det är så man vill vara, som den kommer framsmygandes, kärleken.
Då man tror att man är tillfreds med tillvaron. Antagligen är det därför den faktiskt kommer fram, för man strålar på ett sätt man annars inte gör.
Jag har dejtat, jag har sett de desperata försöken, när någon också säger: "Jag vill verkligen hitta någon nu, jag är less på att vara ensam och har aldrig blivit kysst." Desperationen lyser igenom.
Jag ska försöka blogga oftare, bara små tankar, bara för att få ut det ur systemet.
Nästa januari ska jag vara färdig med min utbildning, det skrämmer mig. Jag ska bli vuxen och ta steget ut i världen. För två månader sedan trodde jag att jag skulle ta det steget själv och hamna var jobben tog mig.
Nu vill jag bara stanna kvar där jag pluggar, för där har jag honom, och bara jag får vara där han är, så ska jag nog överleva jag också.
