Jane Doe

Eftersom jag är tillsammans med kungen av osäkerhet har jag mentalt förberett mig på, i ungefär ett halvår, att han ska göra slut. Det tror jag är det allra jobbigaste, att han ändrar sig fram och tillbaka, ibland flera gånger om dagen.

Då känns det som om jag kastar bort mina bästa år på honom.

Och så finns det de här tillfällena då han är så söt och omtänksam, som då han gjorde en hel helg för mig med bara saker jag tycker om, eller då han åkte med mig till en fotostudio för att vi skulle få fina kort på varandra. Plus att jag känner mig trygg och hemma när jag somnar i hans famn.

Frågan är om ljusglimtarna räcker..

Jag har ställt mig i kö på lägenheter sen i januari för att kunna ta ett eget beslut om jag får någon, men det går trögt. Jag har provat att bo med ett ex, och det är ingen dans på rosor, så det har jag ingen lust att göra igen. Men å andra sidan är han så sällan hemma längre då han jobbar ca 20 mil hemifrån och bara kommer tillbaka på helgerna, så vi skulle inte behöva se varandra så ofta..

Dilemman. Vi är två som skulle behöva bestämma oss.