Jane Doe

Det sista jag behöver nu mitt i all plugg- och tentastress är någon som blir arg på mig för att jag inte har all tid i världen för honom.

Allt känns bättre. Vi har pratat om problemen vi har och jag tror att jag verkligen nådde honom iaf så att han förstår varför jag mår som jag mår.
Vi försöker se ljust på tillvaron, och jag tror också att han nog vet att jag inte står ut med vad som helst.

Oh Laura – Release Me
I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Den här speglar nog bättre hur jag mår än den förra.

Såhär känner jag mig nu. Jag och Johan Glans har samma typ av inställning till problem.

I natt fick jag höra av en kompis att han är kär i mig - problem nummer 1. Hur ska det lösas?

Och med min sambo försöker jag på något pedagogiskt sätt göra slut, att jag jag inte vill ha distansförhållande, att han inte respekterar mig and so on men det slutar också alltid med att jag frågar hur han vill göra. Han svarar alltid att han vill vara med mig så det blir alltid så att jag stannar kvar, för jag vill inte göra honom ledsen. - problem nummer 2.

Jag gör nog som Johan Glans och går och lägger mig. Blindtarmen kan jag inte skylla på för någon sådan har jag inte kvar.

Jag blev så glad när jag mindes en av mina favoritsånger från när jag var liten. Kanske inte så passande just nu men.

Chris De Burgh – Sealed With A Kiss
Though we gotta say goodbye
For the summer
Darling, I promise you this
I'll send you all my love
Every day in a letter
Sealed with a kiss 

Guess  it's gonna be a cold, lonely summer
But I'll fill the emptiness
I'll send you all my dreams
Every day in a letter
Sealed with a kiss 

I'll see you in the sunlight
I'll hear your voice everywhere
I'll run to tenderly hold you
But, Darlin' you won't be there 

I don't wanna say goodbye
For the summer
Knowing the love we'll miss
Oh, Let us make a pledge
To meet in September
And seal it with a kiss 

Sealed with a kiss
Sealed with a kiss
Sealed with a kiss

Jag vill inte ha ett distansförhållande. Jag har försökt, och det är inte min grej. Det var dessutom därför jag bröt upp från min förra stad och flyttade ihop med människan, för att slippa det där med distans.

Igår diskuterade vi framtiden. Frantiden är skrämmande. Jag vill, som sagt, inte ha distansförhållande, och det verkar vara så det blir i ett par år om vi fortsätter såhär. Dessutom vill vi inte bo på samma plats i Sverige senare heller. Det verkar ju lite lagom dödsdömt.

Idag spenderade han hemresan med att inte prata med mig och han bytte till och med plats på pendeln...
Och jag har ingen aning om vad jag har gjort.

Jag sitter här i en källare, bara för att det är där jag huserar just nu. Den verkar spegla mitt humör ganska bra.

"Kall som is. Din blick är kall som is. Och jag kan inte värma den"

Ju fler vänner jag pratar med, desto mer insyn får jag i det jag lever i. Det brukar gå bra så länge jag är tyst och det är städat. Övrig tid "mår han dåligt".
Från att någon gång i månaden skrika att det inte funkar kommer det mer och mer frekvent och kan numer vara någon gång om dagen. Var leder det oss om någon månad/något år?

Igår pratade jag med honom om att vi kanske bara var menade att vara vänner men att om han ville att det här skulle fungera var det dags att lägga in 8ans växel även om han bara har 5 förutom backen. För just backa, det får han då inte.

Eftersom jag är tillsammans med kungen av osäkerhet har jag mentalt förberett mig på, i ungefär ett halvår, att han ska göra slut. Det tror jag är det allra jobbigaste, att han ändrar sig fram och tillbaka, ibland flera gånger om dagen.

Då känns det som om jag kastar bort mina bästa år på honom.

Och så finns det de här tillfällena då han är så söt och omtänksam, som då han gjorde en hel helg för mig med bara saker jag tycker om, eller då han åkte med mig till en fotostudio för att vi skulle få fina kort på varandra. Plus att jag känner mig trygg och hemma när jag somnar i hans famn.

Frågan är om ljusglimtarna räcker..

Jag har ställt mig i kö på lägenheter sen i januari för att kunna ta ett eget beslut om jag får någon, men det går trögt. Jag har provat att bo med ett ex, och det är ingen dans på rosor, så det har jag ingen lust att göra igen. Men å andra sidan är han så sällan hemma längre då han jobbar ca 20 mil hemifrån och bara kommer tillbaka på helgerna, så vi skulle inte behöva se varandra så ofta..

Dilemman. Vi är två som skulle behöva bestämma oss.

Han är bra på att ändra sig fram och tillbaka min sambo. Igår var en sån dag där han ställde sig och skrek: Du har väl ködagar va? Då säger jag upp den här på måndag!

Allt för att ett par minuter senare komma till mig med en ansökan om överflyttning av lägenhetskontrakt och tala om hur mycket han vill ha kvar mig. Lite mörkrädd blir jag allt. Och lite mer anti honom.