Jag trodde aldrig att något kunde vara så kul
Första veckan på nya jobbet har kommit och gått. Det är så fruktansvärt roligt. Jag står, hoppar, skuttar, dansar, sjunger och har mig med mina elever och de verkar uppskatta det lika mycket som jag gör. Såklart började jag den nya veckan med att vara sjuk, men det är inte så underligt eftersom det handlar om många nya bakterier som vill ta plats i min kropp och alla av dem kan ju inte vara trevliga.
Det enda mörkret är då att min sambo finns nästan 100 mil bort. Ljusglimten är att jag åker hem under helgen för att träffa honom. Jag vill bara kramas, se och lukta på min underbara älskling. Han som ställer upp för mig i vått och torrt och som har lyssnat på mig tålmodigt hela veckan trots att jag knappt gjort annat än att prata om mitt jobb..
Jag, som var orolig över att inte vara kapabel, inte trivas, inte passa som, har bara fått idel beröm över vilken idéspruta jag är. Och min sambo har sagt att det riktigt lyser om mig när jag får jobba med det jag gör. Att det syns på mig att det är det här jag ska göra.
Nu funderar jag faktiskt på om jag ska utbilda mig så jag har behörigheten även i den här delen av skolvärlden. Det skulle kunna vara det här jag vill syssla med resten av mitt liv.
