En sjukling som jag
Jag spenderar andra dagen hemma nu, pga sjukdom.
Det är, för mig, en ovanlig känsla. Kan det vara så att sjuka hus-syndromet finns även i det hus jag nu har arbetsrum i? Huvudvärken släpper mer för varje minut jag inte spenderar där i alla fall.
Hur som helst. När jag sitter här funderar jag på drömmar. På allt jag trodde jag skulle hinna, eller kanske till och med våga under perioden jag var hemhemma.
Jag skulle ha skrivit klart mina uppsatser (händer inte ens nästan), jag skulle ha gjort min komplettering, jag skulle ha gjort min munta.. men framför allt skulle jag ha tränat en massa samt tagit tag i kreativiteten och skriva. Jag som älskar att skriva... men jag vågar inte. Vad händer om någon inte tycker att det är nog bra?
Det här självförminskandet. Är det typiskt svenskt? Att inte lita på att man själv är nog bra att kunna göra något? Att inget jag gör kan vara bättre än det någon annan gör?
Kanske släpper huvudvärken och då kan jag bli glad och få tillbaka kreativiteten.
Sommarsemester
Ok. Jag är beredd att fly fältet. Jag är beredd att springa härifrån med armarna flaxande över huvudet. Säga vad man vill om att vara hemma med sina föräldrar men det räcker efter visst länge. Det gör det, jag lovar.
Vi har bokat semester. Det mesta av mina intjänade pengar kommer försvinna i den men det får det vara värt. 2 veckor att bara vara vi, långt hemifrån.
Jag längtar redan.
