Jane Doe

Eftersom jag spenderar ganska mycket tid ensam uppe i de norrländska skogarna när jag inte jobbar har jag ganska mycket tid till mina egna tankar. Jag och mitt huvud är inte alltid riktigt kompisar, om vi säger så, och många nätter har jag haft tårar i ögonen när jag somnat bara för att jag har tänkt så mycket.

 

Idag tänkte jag på det gamla förhållandet jag hade. Ganska mycket tid brukar gå åt till just det och om inte annat brukar erfarenheterna jag fick från det komma till nytta med jämna mellanrum. Efter ett tag slog det mig, även fast det slagit mig många gånger innan, att jag aldrig hade längtan efter barn eller äktenskap med den mannen. Nånstans inom mig fanns vetskapen om att det skulle bli mycket svårare att slippa helt bort från honom utifall att jag hade den kopplingen. Ett äktenskap kan visserligen upplösas  men ett barn finns för alltid. Jag kommer alltid att ha varit tillsammans med honom men ett äktenskap känns (ganska självklart) mer seriöst.

 

Kan det vara detta som gör att längtan har återkommit med enorm kraft när jag hittat den man jag verkligen känner stödjer, respekterar, känner och älskar mig? Att åren som försvann med mina livsmål har gjort att jag sparat på mig längtan som nu sipprar ut ur varje liten cell...

 

Jag tror jag ska be min sambo om ursäkt sen. Det sista jag vill göra är att skrämma iväg honom. I och för sig verkar han inte lättskrämd alls utan brukar diskutera sånt med mig. Han vill ha barn med mig, men inte nu.

 

För någon tid sedan slog en annan sak mig också.. Jag skulle kunna vara utan barn... om det bara betydde att jag fick ha honom. Om valet låg mellan att aldrig få barn och mista honom skulle jag välja bort barnet. Så mycket betyder han. På ett sätt skrämmer tanken mig och på ett sätt gör det att jag känner att jag har hittat hem.

 

Jag är så less. Jag är så arg på att någon vågar ta ifrån mig känslan av att sakna mitt hem, där jag bor. Det är i alla fall så det känns.

 

Jag är tillbaka i min hemby och arbetar över vårterminen. Jag kan fatta att min mormor tycker att det är jobbigt att jag inte anser att detta är mitt hem längre men mitt rum finns inte kvar och jag har vare sig bott eller varit skriven här under de senaste fem åren.

 

Det som gör mig så ledsen är att det aldrig är tal om annat än att jag åker "bort" när jag åker tillbaka dit jag bor under loven. Där jag har alla mina vänner. Där jag har min sambo. Det ska alltså vara borta. För mig är det hemma. De ska vara glada för att jag trivs så bra med det liv jag har där. Nu tar de istället ifrån mig möjligheten att längta hem för då är jag ju bara löjlig eftersom jag redan är hemma och alltså längtar bort. 

 

Någonstans har det nog alltid varit så att alla har trott att jag ska studera klart och sedan komma tillbaka till min hemby och stanna för alltid. Något som aldrig har varit mina ambitioner eller planer.

 

Det hade varit kul att få föra någon slags talan eller önskan kring sitt eget liv.

 

Jag kanske är överkänslig. Men jag längtar hem. Hem.. HEM... även fast jag också är hemma.

 

Det går längre och längre mellan uppdateringarna här känner jag. Antagligen är det en bra grej. Det betyder att jag inte riktigt har lika mycket att skriva av mig då jag känner att jag måste vara anonym utan jag kan skriva på min vanliga blogg. Som inte heller uppdateras särskilt mycket men ändå.

 

I dagarna här har vi firat årsdag jag och min sambo. När det blir så att vi är på långt avstånd som det är nu så blir det lite speciellt men vi försöker i alla fall prata med varandra varje dag.

 

Det värsta just nu är att jag känner att jag håller på att förvandlas till nått slags monster. Som bara längtar efter barn och att få vara han och jag för alltid. Känns ju lagom normalt och bra. Snarare som om jag skulle skrämma honom till andra sidan jorden om han skulle få höra vad jag tänkte hela tiden. Jag ser barn överallt, gravida överallt..

 

Mycket kan ha med att göra att jag de senaste månaderna både fått frågan om jag är med barn, inte bara en gång utan nästan flera gånger i veckan. Det är ganska tröttsamt att konstant svara att man bara är tjock. Sen har jag faktiskt också fått frågan om det inte är dags för barn snart.. Wtf, den frågan har jag aldrig någonsin fått förut. Det kändes jätteläskigt att tänka sig att det kanske finns andra människor som också tycker att det är dags för barn och familj...