Högstadieperiod
Under högstadiet skrev jag musik. Det var inte världens bästa musik men för stunden fick den mig att må bättre. År som mobbad och aldrig någonsin någons kärleksobjekt tog ut sin rätt, jag mådde dåligt hela tiden och skrivandet hjälpte mig i helandets process.
På ett sätt känns det som om jag har fastnat i det tänket. Att det är ledsen jag ska vara och känna att jag inte duger. Det har varit något konstant återkommande i mitt liv. Jag har aldrig varit bra nog. Och det är ju verkligen så i det här fallet. Jag får skit för en otroligt massa saker.
På ett annat sätt undrar jag om det är jag som tvingar kvar mig i känslorna i hopp om att återfå skrivandet. Att hitta kreativiteten igen.
På ett sätt känns det som om jag har fastnat i det tänket. Att det är ledsen jag ska vara och känna att jag inte duger. Det har varit något konstant återkommande i mitt liv. Jag har aldrig varit bra nog. Och det är ju verkligen så i det här fallet. Jag får skit för en otroligt massa saker.
På ett annat sätt undrar jag om det är jag som tvingar kvar mig i känslorna i hopp om att återfå skrivandet. Att hitta kreativiteten igen.
Kommentarer
Postat av: cornelia
du har chansen att få en länk i min blogg, jätte enkelt! läs mer om hur här : http://candevii.blogg.se/2011/june/fa-en-lank-pa-min-blogg.html#comment
Postat av: MusicForEverybody
så du är intresserad av musik? varför inte titta in hos min musikblogg? :) ha det bra!
Postat av: Jasmine
Jag känner igen det där. För några år sedan kände jag liknande. Idag kan jag dock hitta inspiration till skrivandet även utan att känna destruktiva tankar. Samtidigt kan jag medge att texterna ofta blir bättre, om man kan blanda känslorna med vemod.
(Förlåt för sent svar, har varit på resa...)
Kram
Trackback
