Högstadieperiod
Under högstadiet skrev jag musik. Det var inte världens bästa musik men för stunden fick den mig att må bättre. År som mobbad och aldrig någonsin någons kärleksobjekt tog ut sin rätt, jag mådde dåligt hela tiden och skrivandet hjälpte mig i helandets process.
På ett sätt känns det som om jag har fastnat i det tänket. Att det är ledsen jag ska vara och känna att jag inte duger. Det har varit något konstant återkommande i mitt liv. Jag har aldrig varit bra nog. Och det är ju verkligen så i det här fallet. Jag får skit för en otroligt massa saker.
På ett annat sätt undrar jag om det är jag som tvingar kvar mig i känslorna i hopp om att återfå skrivandet. Att hitta kreativiteten igen.
På ett sätt känns det som om jag har fastnat i det tänket. Att det är ledsen jag ska vara och känna att jag inte duger. Det har varit något konstant återkommande i mitt liv. Jag har aldrig varit bra nog. Och det är ju verkligen så i det här fallet. Jag får skit för en otroligt massa saker.
På ett annat sätt undrar jag om det är jag som tvingar kvar mig i känslorna i hopp om att återfå skrivandet. Att hitta kreativiteten igen.
En tanke
Det finns många människor i mitt liv som älskar att tala om för mig hur jag borde göra saker på. Det är inte bara sambon, utan även andra. Många gånger blir jag så abnormt trött på att folk tror att man är intresserade att höra deras syn på saken jämt. Och dessutom att man absolut måste göra på deras sätt för att det ska bli bra.
Hysteriskt irriterande.
Hysteriskt irriterande.
