Jane Doe

I veckan har jag en intervju, en intervju som jag skrev om lite innan. Det handlar om ett jobb som jag inte är helt utbildad för, men ligger ganska mycket inom mitt framtida yrke och jag har nästan all utbildning som behövs för det. Det handlar om något som kan bli väldigt meriterande för mig i framtida arbetssökande och det handlar om något som enbart sträcker sig över våren. Det är alltså inte så länge egentligen men det känns inte helt okej att lämna sambo, vänner och livet jag har bara för att få en bra CV-punkt.

 

Det är här min beslutsångest kommer in. Det jag har fått höra innebär att så länge som inte chefen tycker att jag verkar skum och sådär så är jobbet mitt. Och jag sitter i valet och kvalet kring om jag ska be om jättekonstiga saker bara för att få ett nej så jag slipper välja själv.

 

Mina tankar går mellan att jag inte kan tacka nej för att det är en väldigt bra erfarenhet och möjlighet för mig till att jag absolut inte kan leva utan min sambo i ett halvår. Även om jag kan pendla ganska ofta så handlar det om många tusenlappar i månaden i resekostnader och det är något jag måste räkna in i lönen. Jag kommer ha dubbelt boende, något jag måste räkna in i lönen. Det finns mycket som gör att jag tänker försöka få ut bra mycket pengar ur det här jobbet och allt handlar om hur mycket de är beredda att ge mig.

 

Även om det är meriterande är det inget jag känner att jag vill sälja ut mig för utan att det är värt att göra det i ett halvår för.

'

Jag har en kompis. Eller jajo, jag har många kompisar. Vi behöver ju inte låtsas om att jag bara har en enda. Men i alla fall. Den här kompisen träffar jag sällan, för vi har ganska många mil emellan oss och det börjar närma sig fem år sedan vi var på samma ställe. Vi brukar dock ha kontakt över telefon och internet. 

 

När jag hade problem i högstadiet fanns hon där, samma sak i gymnasiet och samma sak under mitt förra förhållande. Något hon dock gör är att underminera mina känslor i många fall. Det här jobbet är ett sådant exempel. 

 

För mig är det här ett livsavgörande beslut - jag ska välja om jag ska flytta närmare 100 mil från mitt liv, min sambo och mina vänner. Det handlar inte om en så kort period som bara över sommaren, det har jag gjort förut. Det handlar om att jag ska vara vuxen för egentligen första gången i mitt liv och vara ansvarig för att andra vuxna klarar av de mål som sätts upp för dem.

 

I alla fall, när vi pratade om detta igår sa hon: Jaha, och kan du tala om för mig vart det här är livsavgörande?

 

Jag orkade inte ens svara något. 

 

I perioder är hon en bra vän, och i perioder är hon den största energitjuven jag vet.

Jag har fått ett val att göra, att flytta bort för ett väldigt meriterande jobb under en period. Det gör att jag lämnar min sambo och blir särbo under den perioden. Det skrämmer mig, jag vill inte vara den personen som gör allt för sin egen vinnings skull men det känns lite som om jag ångrar mig vad jag än gör i det här sammanhanget. Väljer jag att inte göra det kommer jag att ångra det men väljer jag att göra det och förhållandet inte klarar av det kommer jag att ångra mig för det. 

 

Men det är en möjlighet som är för bra för att tacka nej till i slutändan. Distansen är förhoppningsvis något som vi klarar av och dessutom hoppas jag på att kunna samla ihop så  mycket pengar att vi kan åka på en solsemester nästa sommar. Möjligheten jag fått ger mig nyttig arbetslivserfarenhet så att jag kan söka jobb närmare hem till hösten. Det är lite så jag får tänka - allt händer med en mening.

Det bor ca 30 kg ovälkommet fett på min kropp. En kropp som närmar sig 90 kg, vilket är äckligt mycket. Jag är inte lång. I och för sig inte kort heller, men inte lång. Med små spurtar försöker jag få bort det men jag har aldrig motivationen att göra något av det i det långa loppet.

 

Jag älskar kakor. Och choklad. Men kakor framför allt. Skulle jag få välja något sött och bara äta det och inga andra sötsaker är det kakor som skulle vinna, hands down. Det är inte bra, men det är verkligheten.

 

Nu börjar jag känna av att ha haft den här övervikten de senaste 5-6 åren. Mina knän börjar ge upp och jag känner mig alltsom oftast som en stor fettblobb - en flubber som bara tar plats. Sen att ingen kan se på mig att jag väger så pass mycket är inget jag ser på som något bra själv. Snarare som en dålig sak.

 

Imorn ska jag ta mig iväg till gymmet tänkte jag, låta fläsket röra på sig lite. Det behövs, för jag ser gravid ut. Det vill jag inte göra, det vore roligare att låta den looken vänta tills det faktiskt stämmer.

 

Ibland slår det mig att jag bara har mormor kvar i livet och att de barn som jag till slut, förhoppningsvis, kommer att få kanske inte ens hinner träffa henne. Det gör mig så ledsen, för hon börjar bli riktigt gammal nu och hur han varit en del av mitt liv så länge. Jag vet inte vad jag skulle göra om hon försvann och risken att hon gör det ökar för varje dag.

 

Jag såg en bild i en annan blogg idag om hur hennes farfar hade mött sitt barnbarnsbarn för första gången och det var det som fick mig att börja tänka. Min farfar, morfar och farmor får inte möta mina barn, jag får inte visa dem fastän det antagligen kommer vara det finaste i världen. Min morfar, min starka, fina morfar som inte levt på över halva mitt liv och som ändå fortfarande är den person jag vänder mig till när jag är ledsen och behöver råd. Min fina, älskade morfar. Jag skulle göra vad som helst för att se honom stryka mitt barn över kinden.

 

Idag är en sån där dag när allt känns lite jobbigt.

 

Men skönt är det, för jag och min sambo har bokat in en mysweekend i Stockholm till helgen när vi ska bo på hotell och bara gå omkring och titta. Förhoppningsvis hitta lite julklappar också. Det vore bra.

 

Ända sedan jag var liten har jag vetat att mitt största mål med livet är att skaffa barn. Det känns så mycket jag, att få bli mamma. En annan dröm är att gifta sig, men det kanske inte är det som är mest noga.

 

De senaste åtta åren har jag haft tre längre förhållanden. Det första varade i nästan fem år, och tog slut på grund utav att han inte ville gifta sig och skaffa barn. Sen att vi inte var så gamla togs inte med i beräkningen. Där valde jag att göra slut för att slippa slänga bort de bästa åren jag hade på en man som inte ville ha barn med mig och som kanske aldrig skulle ändra sig heller. Idag har han en annan sambo/fästmö och har sagt att han nog vill ha barn med henne. Jag har aldrig varit arg eller upprörd på honom för det, utan det har snarare alltid varit glasklart hos mig att om han ville ha det med någon annan så var det bara så att det inte var meningen att det skulle vara han och jag..

 

Det andra förhållandet är det jag skrivit allra mest om. Det höll i lite drygt ett och ett halvt år och här hade vi en man som sa att han ville gifta sig och skaffa barn med mig, och det egentligen ganska snart. För mig fanns aldrig den längtan med honom. Borde jag inte någonstans ha kopplat då att det var fel? Runt 7 år av att veta att jag ville ha barn och helst ganska tidigt också och så känner jag inte den längtan med den jag älskade? Nåja, det har varit föremål för många diskussioner med mina kompisar - hur jag kunde välja att vara tillsammans med någon som jag mådde så apkasst med att jag inte ville uppfylla mina största drömmar med honom. Vi kommer aldrig fram till några bra svar.

 

Det tredje förhållandet är nu, och längtan har kommit tillbaka. Knappt nio månader in känns allt bättre och skulle människan fråga mig om jag ville gifta mig imorgon skulle jag göra det. Det känns som om jag har hittat min själsfrände och jag kan knappt vänta på att starta familj och liv med honom. Kanske är det de där åren utan längtan som gör att det känns så mycket bättre nu att ha hittat den jag vill ha allt med - när tiden är mogen.