Sorgesamt
Ibland slår det mig att jag bara har mormor kvar i livet och att de barn som jag till slut, förhoppningsvis, kommer att få kanske inte ens hinner träffa henne. Det gör mig så ledsen, för hon börjar bli riktigt gammal nu och hur han varit en del av mitt liv så länge. Jag vet inte vad jag skulle göra om hon försvann och risken att hon gör det ökar för varje dag.
Jag såg en bild i en annan blogg idag om hur hennes farfar hade mött sitt barnbarnsbarn för första gången och det var det som fick mig att börja tänka. Min farfar, morfar och farmor får inte möta mina barn, jag får inte visa dem fastän det antagligen kommer vara det finaste i världen. Min morfar, min starka, fina morfar som inte levt på över halva mitt liv och som ändå fortfarande är den person jag vänder mig till när jag är ledsen och behöver råd. Min fina, älskade morfar. Jag skulle göra vad som helst för att se honom stryka mitt barn över kinden.
Idag är en sån där dag när allt känns lite jobbigt.
Men skönt är det, för jag och min sambo har bokat in en mysweekend i Stockholm till helgen när vi ska bo på hotell och bara gå omkring och titta. Förhoppningsvis hitta lite julklappar också. Det vore bra.
Kommentarer
Trackback
