Jane Doe

Eftersom jag spenderar ganska mycket tid ensam uppe i de norrländska skogarna när jag inte jobbar har jag ganska mycket tid till mina egna tankar. Jag och mitt huvud är inte alltid riktigt kompisar, om vi säger så, och många nätter har jag haft tårar i ögonen när jag somnat bara för att jag har tänkt så mycket.

 

Idag tänkte jag på det gamla förhållandet jag hade. Ganska mycket tid brukar gå åt till just det och om inte annat brukar erfarenheterna jag fick från det komma till nytta med jämna mellanrum. Efter ett tag slog det mig, även fast det slagit mig många gånger innan, att jag aldrig hade längtan efter barn eller äktenskap med den mannen. Nånstans inom mig fanns vetskapen om att det skulle bli mycket svårare att slippa helt bort från honom utifall att jag hade den kopplingen. Ett äktenskap kan visserligen upplösas  men ett barn finns för alltid. Jag kommer alltid att ha varit tillsammans med honom men ett äktenskap känns (ganska självklart) mer seriöst.

 

Kan det vara detta som gör att längtan har återkommit med enorm kraft när jag hittat den man jag verkligen känner stödjer, respekterar, känner och älskar mig? Att åren som försvann med mina livsmål har gjort att jag sparat på mig längtan som nu sipprar ut ur varje liten cell...

 

Jag tror jag ska be min sambo om ursäkt sen. Det sista jag vill göra är att skrämma iväg honom. I och för sig verkar han inte lättskrämd alls utan brukar diskutera sånt med mig. Han vill ha barn med mig, men inte nu.

 

För någon tid sedan slog en annan sak mig också.. Jag skulle kunna vara utan barn... om det bara betydde att jag fick ha honom. Om valet låg mellan att aldrig få barn och mista honom skulle jag välja bort barnet. Så mycket betyder han. På ett sätt skrämmer tanken mig och på ett sätt gör det att jag känner att jag har hittat hem.