Jane Doe

Innan jag träffade mitt ex hade vi pratat en del på internet. Vi hade också en gemensam vän som jag diskuterade en hel del med kring huruvida vi skulle passa ihop eller inte. Vi träffades, klickade och ja sen är resten historia. Tack och lov idag avslutad historia. Jag har verkligen aldrig mått så dåligt över mig själv som jag gjorde under de knappa två åren.

 

Ibland skriver jag dagbok för hand, för att få ut tankarna ur kroppen och kunna somna. I en av dessa nerskrifter har jag redogjort för dagarna där innan när det var bestämt att min kompis och killen han bodde med (sedemera exet) och hur exet nästan drog sig ur på grund utav att han inte litade på kvinnor...

 

Hold that thought, stoppa pressarna och allt vad man säger kring sånt här... Han LITADE INTE PÅ KVINNOR... Det står skrivet så, det var så min kompis sa det (jag vet också att han sa flera gånger att vi inte skulle passa ihop men vem lyssnar på sådant egentligen?)

 

Borde jag inte, som intelligent kvinna, tänkt efter där? Han litade inte på kvinnor, det kan jag garantera såhär i efterhand också. Han hade så taskig kvinnosyn att jag blir mörkrädd när jag tänker tillbaka på det. Men vad i hela h-vete tänkte jag på när jag fortfarande valde att påbörja ett förhållande med någon jag fått bekräftat inte litade på kvinnor?

 

För några månader sen åt jag lunch med den här kompisen och vi skrattade gott åt att jag faktiskt inte hade lyssnat. Idag är det ganska roligt, för det har fått mig att bli den jag är, och fått mig att reagera som jag gör i det förhållande jag är i nu men ändå...

 

Någonstans borde väl en tanke ha utvecklats, som fått mig att åtminstone lämna det där hemska förhållande tidigare än jag gjorde?