Jane Doe

Jaha, då har jag alltså fått jobb. Jobb 100 mil hemifrån min trygghet, jobb nära där jag växte upp som mobbad. Jag ska alltså vara nära de där människorna som gjorde min skoltid hemsk varje dag i ett halvår. 

 

Det finns inga kompisar kvar där. Alla mina vänner är där jag bor nu, det är där min trygghet lever och min framtid. Den framtid som stöttar mig allt han kan fastän både han och jag vet att det kommer bli riktigt jobbigt och vi kommer se varandra kanske en gång i månaden med lite tur. Vi som knappt har varit ifrån varandra sen den dagen vi träffades och som flyttade ihop snabbt. Att gå från särbo till sambo till särbo igen inom ett år känns konstigt. Att sova ensam känns konstigt.

 

Nåja, det var inte det som jag egentligen skulle skriva om.

 

Tanken slog mig när jag faktiskt fick jobbet att det skulle vara skönt för då kunde jag få saker gjorda som inte blir gjorda annars. Såna saker jag har drömt om länge, eller som jag bara skjutit upp och inte gjort färdiga inom ramen för vad som egentligen borde anses vara normaltid att göra det färdigt på.

 

Jag har flera skolarbeten kvar, och det kan min pappa övervaka att jag faktiskt gör. Han är bra på att övervaka sådant och det känns alltid som om jag borde göra sådana saker när jag är hemma hos dem. Och om jag nu ändå ska bo med dem i ett halvår kan det vara lika bra att fixa det.

 

Jag skulle vilja skriva, jag har alltid velat vara författare. Rädslan av att misslyckas har gjort att kreativiteten inte har flödat. Om man bortser från nätterna då, men jag kan inte riktigt sätta mig och börja skriva när det ligger någon och sover bredvid mig. I vår finns inte det problemet (suck.. Det är ett välkommet problem att ha någon bredvid sig) så om uppslagen kommer borde det bara vara att börja skriva. Välkommet.

 

Jag skulle behöva gå ner i vikt. Inte ett par kilo sådär, utan snarare nästan 30 kilo skulle behöva bort från den här kroppen. Det finns inte hur mycket som helst att göra där jag ska jobba på fritiden så då borde jag ju egentligen lika gärna kunna åka skidor, spela träningsspel, gå på promenader med mamma eller pappa och sen när det blir vår eller sommar, börja springa igen som jag ändå gjorde en gång förut. Det vore fantastiskt roligt att varje gång jag mötte mina vänner, eller för den delen min sambo, under våren, ha gått ner så pass mycket i vikt att det syntes tydligt och de blev förvånade. Dessutom vill jag fortsätta tatuera mig, och för det vill jag ha hud som inte är så stor och sträckt utifall att jag faktiskt skulle gå ner i vikt en dag. Tanken är också att jag och sambon ska åka på semester i sommar, och då vore det kul att inte känna sig som en strandad val.

 

Målen i livet finns där, men det är bara jag som inte tar tag i dem. Det är alltid så det har varit, och det är alltid så det slutar. Jag känner mig själv och därför ändras inget heller.