Jane Doe

Jag spenderar andra dagen hemma nu, pga sjukdom.

Det är, för mig, en ovanlig känsla. Kan det vara så att sjuka hus-syndromet finns även i det hus jag nu har arbetsrum i? Huvudvärken släpper mer för varje minut jag inte spenderar där i alla fall.

 

Hur som helst. När jag sitter här funderar jag på drömmar. På allt jag trodde jag skulle hinna, eller kanske till och med våga under perioden jag var hemhemma.

 

Jag skulle ha skrivit klart mina uppsatser (händer inte ens nästan), jag skulle ha gjort min komplettering, jag skulle ha gjort min munta.. men framför allt skulle jag ha tränat en massa samt tagit tag i kreativiteten och skriva. Jag som älskar att skriva... men jag vågar inte. Vad händer om någon inte tycker att det är nog bra?

 

Det här självförminskandet. Är det typiskt svenskt? Att inte lita på att man själv är nog bra att kunna göra något? Att inget jag gör kan vara bättre än det någon annan gör?

 

Kanske släpper huvudvärken och då kan jag bli glad och få tillbaka kreativiteten.

 

Ok. Jag är beredd att fly fältet. Jag är beredd att springa härifrån med armarna flaxande över huvudet. Säga vad man vill om att vara hemma med sina föräldrar men det räcker efter visst länge. Det gör det, jag lovar.

 

Vi har bokat semester. Det mesta av mina intjänade pengar kommer försvinna i den men det får det vara värt. 2 veckor att bara vara vi, långt hemifrån.

 

Jag längtar redan.

 

Blondinbella väntar barn...

Min enda tanke är: Jaha, jag då? 

 

Har en avundsjukhäxa i magen känner jag. Kanske därför inga barn får plats? Inte för att vi har försökt eller så men att ha burit på en längtan i 10 år och konstant få höra "jag vill men inte nu".

 

Inte för att vi pratar om det särskilt ofta. Han är ju inte heller första långa förhållandet.

Tur att jag inte fått nått för den där längtan under de andra förresten. Ett förhållande kan ta slut, ett äktenskap kan ta slut men ett barn finns kvar för alltid som en koppling mellan.

 

I morse vaknade jag och kände mig spänd i hela kroppen. Huvudet märkte garanterat av det och det kändes som om jag bara var på ett väldigt dåligt morgonhumör.

 

Jag drömde om mitt ex i natt. Hur han bara helt plötsligt kom och hälsade på och sa "men jag vill ju bara vara med dig".

 

I vanliga fall tar jag inte jättehårt på drömmar. Men den mannen. Han har sina sätt att göra sig påmind vid de stunder man ändå tror att man har glömt bort honom. Det kan komma en wordfeudförfrågan eller något liknande. Ofta kommer de också under just de stunder han ploppar upp i huvudet.

 

Nåja, kommer han tillbaka i fler drömmar är det nog dags att bli nervös.

 

Jobbet är halvklart. Det är inte jättemånga veckor kvar innan jag får åka hem till min älskade sambo igen. Som jag saknar honom. Idag spontangrät jag bara för att jag tänkte på hur glad jag kommer att vara när jag får se honom till helgen. 

 

För mig är han ren och skär kärlek. 100%, rakt igenom. Jag hoppas på all världens tid tillsammans med honom.

 

Eftersom jag spenderar ganska mycket tid ensam uppe i de norrländska skogarna när jag inte jobbar har jag ganska mycket tid till mina egna tankar. Jag och mitt huvud är inte alltid riktigt kompisar, om vi säger så, och många nätter har jag haft tårar i ögonen när jag somnat bara för att jag har tänkt så mycket.

 

Idag tänkte jag på det gamla förhållandet jag hade. Ganska mycket tid brukar gå åt till just det och om inte annat brukar erfarenheterna jag fick från det komma till nytta med jämna mellanrum. Efter ett tag slog det mig, även fast det slagit mig många gånger innan, att jag aldrig hade längtan efter barn eller äktenskap med den mannen. Nånstans inom mig fanns vetskapen om att det skulle bli mycket svårare att slippa helt bort från honom utifall att jag hade den kopplingen. Ett äktenskap kan visserligen upplösas  men ett barn finns för alltid. Jag kommer alltid att ha varit tillsammans med honom men ett äktenskap känns (ganska självklart) mer seriöst.

 

Kan det vara detta som gör att längtan har återkommit med enorm kraft när jag hittat den man jag verkligen känner stödjer, respekterar, känner och älskar mig? Att åren som försvann med mina livsmål har gjort att jag sparat på mig längtan som nu sipprar ut ur varje liten cell...

 

Jag tror jag ska be min sambo om ursäkt sen. Det sista jag vill göra är att skrämma iväg honom. I och för sig verkar han inte lättskrämd alls utan brukar diskutera sånt med mig. Han vill ha barn med mig, men inte nu.

 

För någon tid sedan slog en annan sak mig också.. Jag skulle kunna vara utan barn... om det bara betydde att jag fick ha honom. Om valet låg mellan att aldrig få barn och mista honom skulle jag välja bort barnet. Så mycket betyder han. På ett sätt skrämmer tanken mig och på ett sätt gör det att jag känner att jag har hittat hem.

 

Jag är så less. Jag är så arg på att någon vågar ta ifrån mig känslan av att sakna mitt hem, där jag bor. Det är i alla fall så det känns.

 

Jag är tillbaka i min hemby och arbetar över vårterminen. Jag kan fatta att min mormor tycker att det är jobbigt att jag inte anser att detta är mitt hem längre men mitt rum finns inte kvar och jag har vare sig bott eller varit skriven här under de senaste fem åren.

 

Det som gör mig så ledsen är att det aldrig är tal om annat än att jag åker "bort" när jag åker tillbaka dit jag bor under loven. Där jag har alla mina vänner. Där jag har min sambo. Det ska alltså vara borta. För mig är det hemma. De ska vara glada för att jag trivs så bra med det liv jag har där. Nu tar de istället ifrån mig möjligheten att längta hem för då är jag ju bara löjlig eftersom jag redan är hemma och alltså längtar bort. 

 

Någonstans har det nog alltid varit så att alla har trott att jag ska studera klart och sedan komma tillbaka till min hemby och stanna för alltid. Något som aldrig har varit mina ambitioner eller planer.

 

Det hade varit kul att få föra någon slags talan eller önskan kring sitt eget liv.

 

Jag kanske är överkänslig. Men jag längtar hem. Hem.. HEM... även fast jag också är hemma.

 

Det går längre och längre mellan uppdateringarna här känner jag. Antagligen är det en bra grej. Det betyder att jag inte riktigt har lika mycket att skriva av mig då jag känner att jag måste vara anonym utan jag kan skriva på min vanliga blogg. Som inte heller uppdateras särskilt mycket men ändå.

 

I dagarna här har vi firat årsdag jag och min sambo. När det blir så att vi är på långt avstånd som det är nu så blir det lite speciellt men vi försöker i alla fall prata med varandra varje dag.

 

Det värsta just nu är att jag känner att jag håller på att förvandlas till nått slags monster. Som bara längtar efter barn och att få vara han och jag för alltid. Känns ju lagom normalt och bra. Snarare som om jag skulle skrämma honom till andra sidan jorden om han skulle få höra vad jag tänkte hela tiden. Jag ser barn överallt, gravida överallt..

 

Mycket kan ha med att göra att jag de senaste månaderna både fått frågan om jag är med barn, inte bara en gång utan nästan flera gånger i veckan. Det är ganska tröttsamt att konstant svara att man bara är tjock. Sen har jag faktiskt också fått frågan om det inte är dags för barn snart.. Wtf, den frågan har jag aldrig någonsin fått förut. Det kändes jätteläskigt att tänka sig att det kanske finns andra människor som också tycker att det är dags för barn och familj...

Första veckan på nya jobbet har kommit och gått. Det är så fruktansvärt roligt. Jag står, hoppar, skuttar, dansar, sjunger och har mig med mina elever och de verkar uppskatta det lika mycket som jag gör. Såklart började jag den nya veckan med att vara sjuk, men det är inte så underligt eftersom det handlar om många nya bakterier som vill ta plats i min kropp och alla av dem kan ju inte vara trevliga.

 

Det enda mörkret är då att min sambo finns nästan 100 mil bort. Ljusglimten är att jag åker hem under helgen för att träffa honom. Jag vill bara kramas, se och lukta på min underbara älskling. Han som ställer upp för mig i vått och torrt och som har lyssnat på mig tålmodigt hela veckan trots att jag knappt gjort annat än att prata om mitt jobb..

 

Jag, som var orolig över att inte vara kapabel, inte trivas, inte passa som, har bara fått idel beröm över vilken idéspruta jag är. Och min sambo har sagt att det riktigt lyser om mig när jag får jobba med det jag gör. Att det syns på mig att det är det här jag ska göra.

 

Nu funderar jag faktiskt på om jag ska utbilda mig så jag har behörigheten även i den här delen av skolvärlden. Det skulle kunna vara det här jag vill syssla med resten av mitt liv.

 

Jaha, då har jag alltså fått jobb. Jobb 100 mil hemifrån min trygghet, jobb nära där jag växte upp som mobbad. Jag ska alltså vara nära de där människorna som gjorde min skoltid hemsk varje dag i ett halvår. 

 

Det finns inga kompisar kvar där. Alla mina vänner är där jag bor nu, det är där min trygghet lever och min framtid. Den framtid som stöttar mig allt han kan fastän både han och jag vet att det kommer bli riktigt jobbigt och vi kommer se varandra kanske en gång i månaden med lite tur. Vi som knappt har varit ifrån varandra sen den dagen vi träffades och som flyttade ihop snabbt. Att gå från särbo till sambo till särbo igen inom ett år känns konstigt. Att sova ensam känns konstigt.

 

Nåja, det var inte det som jag egentligen skulle skriva om.

 

Tanken slog mig när jag faktiskt fick jobbet att det skulle vara skönt för då kunde jag få saker gjorda som inte blir gjorda annars. Såna saker jag har drömt om länge, eller som jag bara skjutit upp och inte gjort färdiga inom ramen för vad som egentligen borde anses vara normaltid att göra det färdigt på.

 

Jag har flera skolarbeten kvar, och det kan min pappa övervaka att jag faktiskt gör. Han är bra på att övervaka sådant och det känns alltid som om jag borde göra sådana saker när jag är hemma hos dem. Och om jag nu ändå ska bo med dem i ett halvår kan det vara lika bra att fixa det.

 

Jag skulle vilja skriva, jag har alltid velat vara författare. Rädslan av att misslyckas har gjort att kreativiteten inte har flödat. Om man bortser från nätterna då, men jag kan inte riktigt sätta mig och börja skriva när det ligger någon och sover bredvid mig. I vår finns inte det problemet (suck.. Det är ett välkommet problem att ha någon bredvid sig) så om uppslagen kommer borde det bara vara att börja skriva. Välkommet.

 

Jag skulle behöva gå ner i vikt. Inte ett par kilo sådär, utan snarare nästan 30 kilo skulle behöva bort från den här kroppen. Det finns inte hur mycket som helst att göra där jag ska jobba på fritiden så då borde jag ju egentligen lika gärna kunna åka skidor, spela träningsspel, gå på promenader med mamma eller pappa och sen när det blir vår eller sommar, börja springa igen som jag ändå gjorde en gång förut. Det vore fantastiskt roligt att varje gång jag mötte mina vänner, eller för den delen min sambo, under våren, ha gått ner så pass mycket i vikt att det syntes tydligt och de blev förvånade. Dessutom vill jag fortsätta tatuera mig, och för det vill jag ha hud som inte är så stor och sträckt utifall att jag faktiskt skulle gå ner i vikt en dag. Tanken är också att jag och sambon ska åka på semester i sommar, och då vore det kul att inte känna sig som en strandad val.

 

Målen i livet finns där, men det är bara jag som inte tar tag i dem. Det är alltid så det har varit, och det är alltid så det slutar. Jag känner mig själv och därför ändras inget heller.

 

 

I veckan har jag en intervju, en intervju som jag skrev om lite innan. Det handlar om ett jobb som jag inte är helt utbildad för, men ligger ganska mycket inom mitt framtida yrke och jag har nästan all utbildning som behövs för det. Det handlar om något som kan bli väldigt meriterande för mig i framtida arbetssökande och det handlar om något som enbart sträcker sig över våren. Det är alltså inte så länge egentligen men det känns inte helt okej att lämna sambo, vänner och livet jag har bara för att få en bra CV-punkt.

 

Det är här min beslutsångest kommer in. Det jag har fått höra innebär att så länge som inte chefen tycker att jag verkar skum och sådär så är jobbet mitt. Och jag sitter i valet och kvalet kring om jag ska be om jättekonstiga saker bara för att få ett nej så jag slipper välja själv.

 

Mina tankar går mellan att jag inte kan tacka nej för att det är en väldigt bra erfarenhet och möjlighet för mig till att jag absolut inte kan leva utan min sambo i ett halvår. Även om jag kan pendla ganska ofta så handlar det om många tusenlappar i månaden i resekostnader och det är något jag måste räkna in i lönen. Jag kommer ha dubbelt boende, något jag måste räkna in i lönen. Det finns mycket som gör att jag tänker försöka få ut bra mycket pengar ur det här jobbet och allt handlar om hur mycket de är beredda att ge mig.

 

Även om det är meriterande är det inget jag känner att jag vill sälja ut mig för utan att det är värt att göra det i ett halvår för.

'

Jag har en kompis. Eller jajo, jag har många kompisar. Vi behöver ju inte låtsas om att jag bara har en enda. Men i alla fall. Den här kompisen träffar jag sällan, för vi har ganska många mil emellan oss och det börjar närma sig fem år sedan vi var på samma ställe. Vi brukar dock ha kontakt över telefon och internet. 

 

När jag hade problem i högstadiet fanns hon där, samma sak i gymnasiet och samma sak under mitt förra förhållande. Något hon dock gör är att underminera mina känslor i många fall. Det här jobbet är ett sådant exempel. 

 

För mig är det här ett livsavgörande beslut - jag ska välja om jag ska flytta närmare 100 mil från mitt liv, min sambo och mina vänner. Det handlar inte om en så kort period som bara över sommaren, det har jag gjort förut. Det handlar om att jag ska vara vuxen för egentligen första gången i mitt liv och vara ansvarig för att andra vuxna klarar av de mål som sätts upp för dem.

 

I alla fall, när vi pratade om detta igår sa hon: Jaha, och kan du tala om för mig vart det här är livsavgörande?

 

Jag orkade inte ens svara något. 

 

I perioder är hon en bra vän, och i perioder är hon den största energitjuven jag vet.

Jag har fått ett val att göra, att flytta bort för ett väldigt meriterande jobb under en period. Det gör att jag lämnar min sambo och blir särbo under den perioden. Det skrämmer mig, jag vill inte vara den personen som gör allt för sin egen vinnings skull men det känns lite som om jag ångrar mig vad jag än gör i det här sammanhanget. Väljer jag att inte göra det kommer jag att ångra det men väljer jag att göra det och förhållandet inte klarar av det kommer jag att ångra mig för det. 

 

Men det är en möjlighet som är för bra för att tacka nej till i slutändan. Distansen är förhoppningsvis något som vi klarar av och dessutom hoppas jag på att kunna samla ihop så  mycket pengar att vi kan åka på en solsemester nästa sommar. Möjligheten jag fått ger mig nyttig arbetslivserfarenhet så att jag kan söka jobb närmare hem till hösten. Det är lite så jag får tänka - allt händer med en mening.

Det bor ca 30 kg ovälkommet fett på min kropp. En kropp som närmar sig 90 kg, vilket är äckligt mycket. Jag är inte lång. I och för sig inte kort heller, men inte lång. Med små spurtar försöker jag få bort det men jag har aldrig motivationen att göra något av det i det långa loppet.

 

Jag älskar kakor. Och choklad. Men kakor framför allt. Skulle jag få välja något sött och bara äta det och inga andra sötsaker är det kakor som skulle vinna, hands down. Det är inte bra, men det är verkligheten.

 

Nu börjar jag känna av att ha haft den här övervikten de senaste 5-6 åren. Mina knän börjar ge upp och jag känner mig alltsom oftast som en stor fettblobb - en flubber som bara tar plats. Sen att ingen kan se på mig att jag väger så pass mycket är inget jag ser på som något bra själv. Snarare som en dålig sak.

 

Imorn ska jag ta mig iväg till gymmet tänkte jag, låta fläsket röra på sig lite. Det behövs, för jag ser gravid ut. Det vill jag inte göra, det vore roligare att låta den looken vänta tills det faktiskt stämmer.

 

Ibland slår det mig att jag bara har mormor kvar i livet och att de barn som jag till slut, förhoppningsvis, kommer att få kanske inte ens hinner träffa henne. Det gör mig så ledsen, för hon börjar bli riktigt gammal nu och hur han varit en del av mitt liv så länge. Jag vet inte vad jag skulle göra om hon försvann och risken att hon gör det ökar för varje dag.

 

Jag såg en bild i en annan blogg idag om hur hennes farfar hade mött sitt barnbarnsbarn för första gången och det var det som fick mig att börja tänka. Min farfar, morfar och farmor får inte möta mina barn, jag får inte visa dem fastän det antagligen kommer vara det finaste i världen. Min morfar, min starka, fina morfar som inte levt på över halva mitt liv och som ändå fortfarande är den person jag vänder mig till när jag är ledsen och behöver råd. Min fina, älskade morfar. Jag skulle göra vad som helst för att se honom stryka mitt barn över kinden.

 

Idag är en sån där dag när allt känns lite jobbigt.

 

Men skönt är det, för jag och min sambo har bokat in en mysweekend i Stockholm till helgen när vi ska bo på hotell och bara gå omkring och titta. Förhoppningsvis hitta lite julklappar också. Det vore bra.